Okej, bara FÖR att.
Fick en rolig kommentar på bilddagboken förut. "Stackars unge..." stod det.

Då undrar jag, jaha? Varför är det så himla synd om min unge för?
Vad är det vi inte kan ge som alla andra tydligen kan?

Jag FÖRSTÅR fullt ut att man har en annan syn mot unga mammor. Men jag förstår INTE fördommarna!
Och förstår inte folk att alla är olika?

Hade jag varit ensam, levt hemma hos mamma och pappa, utan jobb osv så FÖRSTÅR jag att folk undrar varför i helvete jag ska bli mamma för.
Men nu är det inte så.

Jag har varit tillsammans med min pojkvän i 2½ år, varav 1 år har vi bott tillsammans.
Jag har tagit studenten, och jag försökte få timmar på mitt jobb fram tills att jag inte orkade mer pga graviditeten (vilket blev tidigare än tänkt). Min sambo har "fast" jobb. Vi har hund, katt, hästar. Och vi har bundit oss.

Så vad har vi INTE för förutsättningar att ha barn?

EN grej jag vet om mycket väl själv, är att jag kunde ha jobbat mer innan och bland annat jobbat upp föräldrapenningen t.ex.

Hade detta varit en planerad graviditet, så hade jag själv tyckat att det var puckat på grund av just den anledningen att jag inte jobbat upp penningen och kunnat klara mig mer själv.

Men nu kan man inte styra över allt som händer, och TUR är väl det????
Och jag lovar att vårat barn kommer att få minst lika bra förutsättningar som andra barn som har det bra!

Vill bara be alla att kolla upp läget innan ni kommer med era förutfattade meningar.
FRÅGA om ni undrar något, så lovar jag att jag har ett svar på det!


Skulle kunna skriva hur mycket mer som helst... Men låter det vara för idag.
Tack för mig.