Det blev ingen sömn.
Sitter här istället och väntar på bättre tider.
Väntar och väntar... Vill att det ska hända något, mitt tålamod är obefintligt!

Inte för att jag längtar efter min pojk mindre, men det börjar kännas lite som "skit sam han kommer ju aldrig ändå". Men det är ju inte sant.

Hur kan man sakna någon så mycket som man aldrig har träffat?

Jag VET att du kommer den dagen du är redo. Men snälla ge mig något bra tidsfördriv!! Eller låt mig åtminstone få sova!


Nu får det bli en varm, skön dusch.
Sen kanske någon bra bok åker fram.