Har ingen lust att blogga längre. Tycker att det är skitroligt egentligen och jag har ett behov av att skriva av mig, eftersom jag själv känner mig som en "överladdad" person..
Men att känna sig sån gör att jag känner mig ensammast i världen eftersom att alla andra har så överpositiva bloggar?
Går ni verkligen och smilar hela dagen eller vill ni bara att det är så det ska se ut?

Eller är det jag som är dum som skyltar med det negativa som kan hända en?

Ska erkänna att jag gillar mig själv för att jag är sån här. Vad vore jag utan mina arga stunder?
Utan mina arga stunder hade jag nog inte uppskattat livet som jag gör nu.
Förut när jag umgicks mycket med folk så vet jag att de ofta kunde säga hur glad jag såg ut t.ex.. Och då minns jag hur jag kände själv hur ögonen glittrade och jag var full i bus ( ja BUS och jag älskar fortfarande att vara BUSIG, hoppa och skutta).

ähh vad rörigt det blir nu!

Men jag menar att JAG måste ha dåliga stunder för då uppskattar jag de BRA tusen gånger mer, och det gör mig lycklig!


Jag ska nog försöka med en bloggpaus i alla fall, om jag klarar av att hålla fingrarna i styr vill säga.
Vill bli en mer privat person och jag vill inte att folk ska strunta i att fråga om Wilhelms utveckling och om mig osv bara för att ni läser bloggen.. Punkt slut