Hur ska man kunna gå vidare när man bara vill tillbaka hela tiden?
Jag har tittat på bilderna om och om igen. Och när jag tittar på bilderna så ser jag när Liam kom till världen och då var jag sååå avundsjuk på min syster.
Och när jag tittar på bilderna på Salmiak, hur mycket jag tyckte om honom och önskade att han skulle bli min någon gång.

Nu har jag bägge delarna. Jag har världens finaste son och jag har Salmiak. Och jag har även den där shetlandsponnyn som jag också alltid velat ha.
Jag har precis allt jag någonsin drömt om och jag borde vara den lyckligaste människan i världen.
Men ändå strävar jag bakåt.. Varför blir jag aldrig nöjd? JAG är så frustrerande..

Vad är det jag behöver i mitt liv för att känna mig nöjd?


Även förr var det saker som inte blev som det skulle, vissa lyckliga saker slutade tvärt.
Har många exempel som med vänner, Oliver, bently, fridaskolan.. Det kanske har satt för djupa spår i mitt hjärta..
Mitt livs misstag var i alla fall att börja Nuntorp. Det kanske är allt detta som stör mig.. Jag vet inte..
Men jag vill leva vidare utan att tänka på allt detta..


Världens bästa häst Bently som "räddade" mig när jag mådde som sämst.
Som tyvärr blev kaputt sen ändå. Och jag undrar även idag var det var för fel jag gjorde.
Men jag antar att det var Johanna som tyckte att jag snodde hennes mamma..


Hur roligt var inte detta då?
När vi red från Vargön hem till Vänersborg, först hem till mig och sen hem till Matilda.
Hur vågade vi? Hur f*n vågade jag rida barbacka bland all trafik och över bron??


Lille bäste Oliver. Envisa tröga lilla sak.
Som slutade med flytten och när det hände något mellan oss.
Förstår inte hur kemin först kan stämma i ett år och sen inte göra det??
Tusen frågor utan svar..